Här är vi nu, lite mer än ett år har passerat sedan tullarna implementerades, och mycket har förändrats under denna tid både till det positiva och det negativa, vi har sett både förutsebara och oväntade konsekvenser för råvaruproducenter, tillverkare, och konsumenter. En klar positiv aspekt är de betydande investeringar som många av de stora företagen gör i de amerikanska stål- och aluminiumproduktionsanläggningarna, både de befintliga investeringarna och de som är planerade. De förbättrar produktion, kvalitet och kapacitet. Detta var på tiden och kommer med tiden leda till en starkare och säkrare bas för råvarutillverkning.

Under de senaste veckorna har vi sett ett betydligt och plötsligt fall i priserna på både stål och aluminium. Experter som John Packard vid SMU och Timna Tanners på Bank of America kan förmodligen förklara de ekonomiska insatserna och de inre marknadsbaserade drivkrafterna som påverkar priserna bättre än vad jag kan. Jag, å andra sidan, menar att vi har ett mycket större fundamentalt och strukturellt problem som driver priserna nedåt och om detta problem inte åtgärdas, kommer det begränsa den fortsatta hälsan inom viktiga branscher som dessa.

Vi upplever alla detta problem personligen både hemma och på jobbet; Var har all arbetskraft tagit vägen? Vare sig de gäller att hitta en byggentreprenör för ett projekt, för renovering i hemmet eller för att fylla en ledig plats på fabriksgolvet. Det blir allt svårare att hitta halvkvalificerad eller kvalificerad arbetskraft. Jag har haft samma konversation med flera stålbyggnadsföretag, “Vi har en stor eftersläpning men kan inte hitta arbetskraft för att bygga byggnaderna.”

Problemet vi har med den ökade produktionskapaciteten är att vi inte ser någon ökning när det kommer till förbrukningskapacitet och i vissa fall ser vi till och med en minskning. Detta trots en ganska stark ekonomi och positiva konsumentförtroende nivåer. Vi har i princip uppnått full sysselsättning, och de anställda har en bättre chans än någonsin att välja de jobb de själva vill ha.

De goda nyheterna är att detta är ett problem vi kan göra något åt. De styrande, både lokalt och federalt kan här ingripa för att en förändring ska ske. Investeringar i lärlingar och kompetensutveckling för de anställda, kompetensbaserade migrationssystem, ordentliga investeringar i infrastrukturprojekt, transport i städerna, subventionerade bostäder, och förnybar energi inom alla stora stål- och aluminiumanvändningssektorer.

Utan fler människor som jobbar som plåtarbetare, stolpstallsbyggare, HVAC installerare, stålkonstruktörer och vindturbintillverkare, var kommer den ökade kapaciteten att ta vägen? Jag anser att den underliggande efterfrågan finns där men endast när vi tar i tur med arbetskraftsproblemen kommer vi se en betydande förändring gällande efterfrågan på konsumtion för slutanvändning.